Vätternrundan - av smärtan blir man vis

Tålamod och flit är två dygder i Buddhismen. Vägen till upplysning går genom etik, koncentration, och visdom. Vätternrundan och förberedelserna inför var på många sätt en prövning för mig fysiskt men också mentalt och nu när jag sitter här, fyra dagar senare och skriver och försöker dra mig allt till minnes är jag fortfarande påtagligt sliten. Ont i halsen och lätt feber.

Idén med bloggen är att motivera till träning och ett hälsosamt liv. Jag vill visa vad buddhism och andlighet har för koppling till träning/tävling och svåra ansträngningar.

Smärta och otillfredsställelse. Det är omöjligt att leva ett liv som människa utan att en viss mängd lidande drabbar oss. Vi har alla hört talesättet: ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” och ”av smärtan blir man vis”. Det är just förhållningssättet till smärta, vad buddhister kallar dukkha, som är avgörande för vår lycka och förmåga att leva ett meningsfullt liv. Smärta kommer från att inte få det man vill ha, ha det man inte vill ha och även i att hålla fast i det man har. För att sluta orsaka sig själv och andra lidande så måste man först inse dess existens och att sedan acceptera lidande som en naturlig del av livet. Först när vi inser att vi själva är våra största fiende kan vi också bli vän med oss själva. ”Var man är sin egen lyckas smed” som det heter.

Buddha sa att vi var och en själv ska försöka förstå vad som är ett gott liv och om buddhismen är rätt väg. Vi ska var och en välja våra liv och acceptera lidande och otillfredsställelse, två saker som för många innebär ångest är alltså i själva verket porten till himmelriket. Det är lite ironiskt hur vi lever i en värld där alla uppmuntras till självförverkligande och att gå sin egen väg men samtidigt är det också viktigare än någonsin om andra gillar det eller inte...

Ett buddhistiskt eller för den skull, ett andligt liv bygger på omfamnande av kärlek och det sköna i tillvaron. Etiken grundar sig på att man inte ska gör andra eller sig själv illa utan istället göra gott. Genom att odla uppmärksamhetens under i mig kan jag bli medveten om mina handlingar och mina tankemönster som är dåliga men framförallt kan jag då och då se glimtar av det magiska i livet självt.

När jag cyklar 30 mil (ensam och tillsammans med tusentals andra) var av 15 i regn och 8 i helt nya typer av förnimmelser i knän och rumpa, med ett ansikte som provar sig fram i repertoaren av grimaser men som inte finner någon som på ett passande sätt kan uttrycka det som upplevs, så är mantrat om allt tings förgänglighet otroligt tröstande. Jag visste att jag så småningom kommer att bli torr och varm och att min Sigrid väntar i mål. När det var som allra jävligast så stillade jag mig själv och kände efter hur allt faktiskt kändes och då slutade jag huttra och det slog mig hur lätt det är att försvåra för sig själv. Hur lätt det är att självömkan tar plats och att man går för mycket in i det man känner, man gör en höna av en fjäder. Jag konstaterade att det i alla fall hade slutat att regna, bet ihop och fortsatte trampa.

Dukkha är tingens beskaffenhet som är att de alla är förgängliga och i beroende. Beroende i den meningen att de inte existerar i sig själva och är beroende av villkor. Tacksamhet och närvaro i det som är kommer därför som en naturlig följd av förståelsen av dessa begrepp. Jag är tacksam för att villkoren för mig att cykla runt vättern var sådana att jag tog mig runt. Utan stödet från vänner, familj och utan att Sigrid var med och hjälpte mig så hade jag helt enkelt inte cyklat. På slutet när värken i knäna och baken var som mest intensiv så hjälper det att förhålla sig med lite distans, smärtan var högst påtaglig men det var också det vackra landskapet och jag visste att jag säkert skulle komma i mål. Jag visste att smärtan kommer att gå över och jag visste att jag hade besegrat mina små inre demoner.

Till sist. Att cykla är att ta sig fram på ett mycket snällt sätt och när jag cyklar så orsaker jag inget lidande för någon annan. Det rensar och stärker, gör mig gott och därmed andra gott.